Top 30

När jag för några år sedan knegade i den mest själlösa av miljöer, Handelsbanken Markets, så gjorde jag vad kan kunde för att stå ut. Alla medel var tillåtna för att hålla sig vid ytan men det vanligaste var att drömma sig bort i tid och rum. Ofta handlade det om musik.

Om det på riktigt verkligen sammanföll med tioårsjubileet av Pop #10 vet jag inte men det var åtminstone vad jag hävdade då jag under en seg eftermiddag i finansvärlden kallade till upprop bland vännerna (well, de musikintresserade vännerna) för att tillsammans åstadkomma en uppgradering till 2004. Att lista sin egen Top 30 genom musikhistoriens album och utifrån det gemensamma resultatet ur enkelt ett poängsystem revidera Pop #10 till en aktuellare upplaga av de hundra bästa albumen genom tiderna. En svindlande men nästan omöjlig uppgift.

Ja, det var ett uppdrag förenat med stolthet. Och prestige. Och kamp. Och hån, naturligtvis hån.

Ur detta föddes ett monster, om än i den mindre skalan. Även om respektive lista skulle formuleras under strikt hemliga former så löpte diskussionerna de inbjudna emellan. Förringande kommentarer och påhopp utdelades till höger och vänster. Uppgiften var inte längre en lek för att vidga våra musikaliska vyer, det var blodigt allvar. Listorna värktes fram. Sent på vardagsnätterna kunde uppgivna sms ramla in med det meddelandet ”Din jävel, jag sitter på golvet bland berg och dalar av cd och vinyl och jag måste sova. Hat.”

Och jag behöver inte nämna att det utdelas hån kopplade till respektive upphovsmans lista än idag.

Det slutliga resultatet blev tyvärr lidande av att vi inte var fler än tiotalet som röstade och kontentan blev ett Top 100-resultat som blev alltför likt det resultat som Pop hade kommit fram till.

Dessutom blev det alltför laddat med prestige vilket gav en skev fördelning. Standardavvikelsen kopplade skamgrepp på den bräckliga normalfördelningen så fort någon skulle spela Allan med ett udda val på toppnotering. Som min vän Andy som helt plötsligt drev linjen att Texas Cookin´ med Guy Clark var det vassaste albumet genom tiderna och helt utelämnade Beatles från sin lista. Skitnödig, någon?

Min egen Top 30-lista har väl åldrats med någorlunda värdighet. Tror jag. Men även om det inte finns några direkta skäl till skämshatt för vad som är med så finns det en uppsjö av själ till nämnda hatt för allt det som saknas och borde in på en Top 30.

Jag förmodar att monstret därför snart bör väckas till liv igen. 15-årsjubileum av Pop #10, anyone?

 I örat vid detta inlägg: Fiona Apple, Window