Jag kikar nedan på de nämnda albumen från min gymnasietid. Jag har uppenbarligen aldrig varit något vidare på att leva i min samtid, åtminstone inte när det kommer till musik. Att det som är nu också är det bästa. Att utvecklingen går framåt. Tyvärr fungerar jag inte så. Det måste vara en fantastisk förmån.

Jag kan därför inte låta bli att fastna vid ett citat från Jay Kay vid recensionen av Emergency on Planet Earth;

 ”Jag föddes vid fel tidpunkt. Jag vill inte höra det som görs idag. Ingen av oss är lika bra som de var förr.”                                                      

Jay Kay, 2001 

Ingen regel utan undantag sägs det men jag kan ändå inte låta bli att konstatera att det är precis så. Coldplay är inte Byrds, 50 Cent är inte Curtis Mayfield och Lars Winnerbäck är inte Cornelis Vreeswijk.

Och don´t get me started när det kommer till Tough Alliance.

 I örat vid detta inlägg: Them, It´s All Over Now, Baby Blue

När jag bläddrar i 1001 Album Du Måste Höra Innan Du Dör så passerar de sena tonåren i revy. Jag vet inte om lyssnandet under gymnasieåldern lägger på något sätt grunden för det framtida lyssnandet. Precis som ditt vuxna jag tar form under dessa år. Vad du blir mottaglig för. Och vad du väljer bort. Men jag vet att jag fortfarande älskar de där vaxen som snurrade i pojkrummet. Ja, kanske bortsett från Pumpkins då…

De tio viktigaste gymnasieplattorna ur 1001 Album… när det begav sig 1991 till 1994.

• Chicago, Chicago Transit Authority, 1969
• Crosby, Stills and Nash, Crosby, Stills and Nash, 1969
• Miles Davis, Bitches Brew, 1970
• Van Morrison, Moondance, 1970
• Santana, Abraxas, 1970
• Paul Simon, Graceland, 1986
• Jakob Hellman, …Och stora havet, 1989
• The Pharcyde, Bizarre Ride II the Pharcyde, 1992
• Jamiroquai, Emergency on Planet Earth, 1993
• The Smashing Pumpkins, Siamese Dream, 1993

En brokig skara album. Därtill osunda mängder John McLaughlin, Mahavishnu Orchestra och Return to Forever.

Behöver jag nämna att jag kunde vara lite lillgammal?

 I örat vid detta inlägg: Big Youth, Mosiah Greevey

När jag för några år sedan knegade i den mest själlösa av miljöer, Handelsbanken Markets, så gjorde jag vad kan kunde för att stå ut. Alla medel var tillåtna för att hålla sig vid ytan men det vanligaste var att drömma sig bort i tid och rum. Ofta handlade det om musik.

Om det på riktigt verkligen sammanföll med tioårsjubileet av Pop #10 vet jag inte men det var åtminstone vad jag hävdade då jag under en seg eftermiddag i finansvärlden kallade till upprop bland vännerna (well, de musikintresserade vännerna) för att tillsammans åstadkomma en uppgradering till 2004. Att lista sin egen Top 30 genom musikhistoriens album och utifrån det gemensamma resultatet ur enkelt ett poängsystem revidera Pop #10 till en aktuellare upplaga av de hundra bästa albumen genom tiderna. En svindlande men nästan omöjlig uppgift.

Ja, det var ett uppdrag förenat med stolthet. Och prestige. Och kamp. Och hån, naturligtvis hån.

Ur detta föddes ett monster, om än i den mindre skalan. Även om respektive lista skulle formuleras under strikt hemliga former så löpte diskussionerna de inbjudna emellan. Förringande kommentarer och påhopp utdelades till höger och vänster. Uppgiften var inte längre en lek för att vidga våra musikaliska vyer, det var blodigt allvar. Listorna värktes fram. Sent på vardagsnätterna kunde uppgivna sms ramla in med det meddelandet ”Din jävel, jag sitter på golvet bland berg och dalar av cd och vinyl och jag måste sova. Hat.”

Och jag behöver inte nämna att det utdelas hån kopplade till respektive upphovsmans lista än idag.

Det slutliga resultatet blev tyvärr lidande av att vi inte var fler än tiotalet som röstade och kontentan blev ett Top 100-resultat som blev alltför likt det resultat som Pop hade kommit fram till.

Dessutom blev det alltför laddat med prestige vilket gav en skev fördelning. Standardavvikelsen kopplade skamgrepp på den bräckliga normalfördelningen så fort någon skulle spela Allan med ett udda val på toppnotering. Som min vän Andy som helt plötsligt drev linjen att Texas Cookin´ med Guy Clark var det vassaste albumet genom tiderna och helt utelämnade Beatles från sin lista. Skitnödig, någon?

Min egen Top 30-lista har väl åldrats med någorlunda värdighet. Tror jag. Men även om det inte finns några direkta skäl till skämshatt för vad som är med så finns det en uppsjö av själ till nämnda hatt för allt det som saknas och borde in på en Top 30.

Jag förmodar att monstret därför snart bör väckas till liv igen. 15-årsjubileum av Pop #10, anyone?

 I örat vid detta inlägg: Fiona Apple, Window

Jag fick en present av en av mina bästa vänner strax innan påskhelgen. Han hade kommit över ett extra exemplar för sin recension av tegelstenen 1001 Album Du Måste Höra Innan Du Dör och hade mig i åtanke eftersom han vet hur jag fullständigt går in med huvudet före i sådant. Från pärm till pärm. Som med Pop #10.

Det är ju trots allt något oemotståndligt med att tillsammans med lika- och oliksinnade få gå bananas med listor, recensioner samt vilda diskussioner och konflikter. Kaos född ur mångfald och mångfald född ur kaos.

Att vi alla sedan slickar såren och i slutändan tillsammans kryper upp i knäet på Bob Dylan är en annan femma.

 I örat vid detta inlägg: Hellacopters, Make it tonight

Så. Då var det dags. Blogg. Early adopters, vik hädan. Det sena uppvaknandet är förvisso ingen nyhet. Låt mig nämna ett par målande exempel.

Huddingesonen pensionerade den sköna svartgula limphojen och skaffade själlös rödvit BMX säkert ett år efter de glada vännerna som rappt hade tagit sig  fram över rötter och stenar med fräna lerstänk sedan 1983.

Huddingesonen fimpade det långa hårdrocksbarret och gick in i den tidsenliga hockeyfrillan sent, alldeles för sent, kanske 1987. Och stannade kvar där till, well, alldeles för sent.

Huddingesonen slutade att förkasta hiphopen som låtsasmusik någon gång vid 1991 eller 1992. Då hade Bäst Före-datum redan passerats för Eric B & Rakim, EPMD och till och med Public Enemy.

Och för att ta ett mer nutida exempel…

Huddingesonen uppdaterade sin käraste vänkrets med en iPod först sommaren 2006. Var det två år efter att de andra barnen i männsikobyn hade börjat leka med Apples allra finaste leksak?

Som bekant, sent ska syndaren vakna…

 I örat vid detta inlägg: Monster, Waiting for something